Moraliskt ansvarstagande
Att ta ansvar för ekonomin eller att ta ett moraliskt ansvar inför dem man är vald att representera är ett dilemma man som politiker ställs inför varje dag. Budgeten i balans eller en fungerande äldrevård på humanistisk grund blir en motsättning när man som politiker har att hantera en snålt tilltagen kommunal budget. Är vänsterns främsta uppgift inom kommunerna att räkna kronor och ören för att uppnå ett positivt resultat eller är vänsterns uppgift större och djupare än så?
Någonstans måste vänsterns moraliska ansvarstagande ändå vara överordnat det så kallade ekonomiska ansvarstagandet och marknadsliberalismens krav på ständig tillväxt och plusresultat. Uppgiften blir inte lättare när kommunernas handlingsutrymme är kraftigt beskuret av beslut som fattas av regering och riksdag.
I dagarna är det många vänsterpartister ute i kommunerna som står under stark press att ta ställning i dessa frågor. Trycket är hårt och hur man än beslutar lokalt så kommer man att få kritik. Vi komer att beskyllas för att vara ekonomiskt ansvarslösa när vi inte stödjer nedskärningar och för att ha svikit vår värdegrund om vi gör detsamma. Vänsterns uppgift kan inte och bör inte vara att att tävla med de andra partierna om vem som är bäst att på att balansera en budget. Om vänstern vill framstå som det progressiva parti vi säger oss vara, måste vi resa oss upp ur pragmatismens träsk och våga stå för den vision om ett annat samhälle vi säger oss företräda. Detta under förutsättning att vi faktiskt har en vision bestående av mer än några snällheter som vi lika gärna kunde ha tagit från moderaterna.
Vi måste någonstans fråga oss vad det innebär att vi kan sitta i samma rum som våra politiska motståndare, diskutera en budget, och vara överens om 98% av innehållet, medan de två sista procenten alltså avgör om vi ska duka under för rövarkapitalismen eller statssocialism. Är det systemkritik; är det radikalt? Eller är det kanske så, att de två procenten, är en fråga endast för den som vill bevara status quo; för den som, för att rättfärdiga sin egen nöjdhet, söker tända hoppet i ögonen på de svaga stackarna: de som måste hjälpas, som aldrig någonsin kan klara sig utan etablissemangets välgörenhetsfloskler?
Alltför ofta, och allt oftare accepterar vänstern de spelregler som övriga partier och marknaden satt upp. Det måste finnas andra vägar att ta. Vägen mot socialism går inte via en sparkad undersköterska eller uppsagd elevassistent, inte heller via det nuvarande parlamentariska systemet. Om våra politiker, och samhället i stort, förmådde se vilka värden och vilken produktivitet som finns bortom vårt cyniska ekonomiska system, hade vi varit en bra bit på väg. Och då skulle heller inte kapitalistens ständiga strävan efter att förstöra allt kapital utom det egna kunna fortgå.
Och inte är det väl de två procenten en vettig fråga att öda tid på. Låt de nöjda tjafsa om det, och låt oss, för en gångs skull, sätta oss ner och diskutera de 98.
Tony Rosendahl
Martin Degerman