Extra medlemsmöte

Härmed kallas alla kamrater till medlemsmöte i ABF lokalerna på Västangården Kl: 17:00 Torsdagen 26/7 för att diskutera Ansvarskommittens förslag om regionindelning. Se den bifogade filen.

 Vad tycker Vänsterpartiet om Ansvarskommitténs förslag? Partiremiss Innehåll 1. Inledning 2. Enkät 3. Ansvarskommitténs förslag 4. Sammanfattning av betänkandet 5. Hans Anderssons särskilda yttrande 2. s.3 s.4 s.7 s.15 s.21 I februari lade Ansvarskommittén fram sitt slutbetänkande, Hållbar samhällsorganisation med utvecklingskraft (SOU 2007:10). Uppgiften var att ”analysera dagens samhällsorganisation och bedöma om det krävs förändringar av uppgiftsfördelning och struktur för att klara de utmaningar som de offentliga verksamheterna i framtiden kommer att ställas inför”. Kommittén föreslår bl.a. att dagens landsting ersätts av färre och större regionkommuner med huvudansvaret för hälsooch sjukvården samt den regionala utvecklingen. Staten (länsstyrelserna och de olika sektorsmyndigheterna) och regionkommunerna ska ha gemensamma gränser. Betänkandet är nu ute på remiss till kommuner, landsting, partier och organisationer. Senast i september ska remissvaren vara inlämnade. Vänsterpartiets partistyrelse kommer att besluta om vårt remissvar den 31 augusti. För att få bästa möjliga underlag för beslutet genomförs nu en enkät i partiet. Den har utformats av en arbetsgrupp bestående av Mats Einarsson (sammankallande), Eva-Britt Svensson, Liselotte Olsson, Egon Frid, Marianne Berg och Elise Norberg. Ni finner enkäten i detta häfte, men den kan även besvaras på nätet: www.vansterpartiet.se/vp/10,30468.csSvaren måste vara inne på partikansliet senast den 1 augusti! Som underlag för diskussionerna har vi lagt med en förteckning över alla konkreta förslag i betänkandet, kommitténs egen sammanfattning av betänkandet samt Hans Anderssons särskilda yttrande. Hela betänkandet finns på regeringens hemsida: www.regeringen.se. Enkäten är inte en omröstning, men den kommer att ge ett viktigt underlag till PS’ beslut. Det angeläget att så många som möjligt diskuterar frågorna och besvarar enkäten! Ni kan välja olika sätt. Ett är att gå igenom frågorna på ett medlemsmöte och fatta beslut om hur var och en ska besvaras. Ett annat är att genomföra en friare diskussion och sedan uppdra till styrelsen eller någon enskild att besvara enkäten med ledning av diskussionen. Enkäten kan besvaras av alla typer av grupper och möten: medlemsmöten, styrelser, parlamentariska grupper, studiecirklar, tillfälliga arbetsgrupper osv. Även enskilda medlemmar kan besvara enkäten. Glöm inte ange vem/vilka som besvarat enkäten! Den 11–12 augusti genomförs dessutom en konferens om Ansvarskommitténs förslag. Ombud utses av distriktsstyrelserna. Konferensen kommer inte att ta ställning till ett färdigt remissvar, men fatta riktningsgivande beslut. Den är rådgivande till PS. Kallelse till och program för konferensen går direkt till distrikten. Vi är medvetna om att tiden är knapp och att sommaren snart sätter in med full kraft, men vi hoppas att ni ändå har möjlighet att ge ert bidrag inför ett mycket viktigt beslut för Vänsterpartiet – och för medborgarna och demokratin i Sverige! För arbetsgruppen, Mats Einarsson, sammankallande[email protected] Vad tycker vänsterpartiet om Ansvarskommitténs förslag? 3. 1 Här nedan följer ett antal påståenden/förslag, formulerade utifrån Ansvarskommitténs betänkande. För vart och ett skall du/ni kryssa det alternativ som stämmer bäst med din/er åsikt. Ni får gärna komplettera med egna kommentarer, tillägg och preciseringar. 1. För att statlig och landstingskommunal verksamhet på regional nivå (f.f.a. hälso- och sjukvård, kommunikationer och regional utveckling) ska fungera bra och samordnat bör den nuvarande läns- och landstingsindelningen ersättas av ett mindre antal, och därmed större, län respektive regionkommuner med gemensamma gränser. De statliga sektorsmyndigheterna (Vägverket, Banverket osv.) skall ha en regional organisation som stämmer överens med regionkommunerna/ länen. q Instämmer heltq Instämmer i huvudsakq I huvudsak oenseq Helt oenseq Vet ejKommentar (kan även lämnas separat): 2. Färre och större regionkommuner innebär färre förtroendevalda och längre avstånd, bildligt såväl som bokstavligt, mellan medborgare och politiker. Detta innebär med nödvändighet en försvagning av demokratin. q Instämmer heltq Instämmer i huvudsakq I huvudsak oenseq Helt oenseq Vet ejKommentar (kan även lämnas separat): 3. Samhällsutvecklingen de närmaste decennierna, t.ex. vad gäller regionala arbets- och bostadsmarknader, kommunikationer osv., gör att den politiska demokratin på regional nivå inte kommer att fungera effektivt med dagens många och små landsting/län. Den reella makten centraliseras till staten. Större och färre regionkommuner är nödvändiga för att stärka den demokratiska styrningen på regional nivå. q Instämmer heltq Instämmer i huvudsakq I huvudsak oenseq Helt oenseq Vet ejKommentar (kan även lämnas separat): Enkät om Ansvarskommitténs förslag 4. 2 4. Statens verksamhet på regional nivå bör samordnas bättre. Alla statliga myndigheter bör ha en gemensam regional indelning som överensstämmer med länsindelningen och regionkommunernas gränser. För att detta skall vara möjligt måste länen/regionkommunerna vara större än dagens län/landsting. q Instämmer heltq Instämmer i huvudsakq I huvudsak oenseq Helt oenseq Vet ejKommentar (kan även lämnas separat): 5. Regionkommunerna ska ha ansvar för hälso- och sjukvård, kollektivtrafik, regional utveckling och planering, EU:s strukturfondsprogram, folkhälsoarbete, kulturverksamhet, naturvård och jämställdhetsarbete. q Instämmer heltq Instämmer i huvudsakq I huvudsak oenseq Helt oenseq Vet ejKommentar (kan även lämnas separat): 6. I framtiden bör ytterligare uppgifter, som i dag i huvudsak utförs av kommunerna eller staten, överföras till regionkommunerna. q Instämmer heltq Instämmer i huvudsakq I huvudsak oenseq Helt oenseq Vet ejKommentar (kan även lämnas separat): 7. Offentlig tillsyn – kontroll av att myndigheter, företag och privatpersoner följer lagar och förordningar t.ex. vad gäller miljöskydd och livsmedelshantering – skall som princip vara ett statligt och inte kommunalt ansvar så att bedömningarna blir så lika som möjligt i hela landet. Länsstyrelserna bör ges ett samlat ansvar för tillsynen inom länet. q Instämmer heltq Instämmer i huvudsakq I huvudsak oenseq Helt oenseq Vet ejKommentar (kan även lämnas separat): 8. Kommunalförbund är ur demokratisk synpunkt dåliga pga sämre insyn och genom att ett samlat ansvarsutkrävande blir omöjligt. Större regionkommuner med fler uppgifter än dagens landsting minskar behovet av kommunalförbund. q Instämmer heltq Instämmer i huvudsakq I huvudsak oenseq Helt oenseq Vet ejKommentar (kan även lämnas separat): 5. 9. Det finns inget omedelbart behov av att slå samman små kommuner till större, men det bör bli lättare att göra det och staten bör underlätta för de kommuner som vill gå samman. q Instämmer heltq Instämmer i huvudsakq I huvudsak oenseq Helt oenseq Vet ejKommentar (kan även lämnas separat): 10. Det behövs en bättre och mer organiserad samordning mellan staten och kommunerna/landstingen. Därför bör regeringen inrätta en särskild delegation för samråd mellan staten och kommunerna. q Instämmer heltq Instämmer i huvudsakq I huvudsak oenseq Helt oenseq Vet ejKommentar (kan även lämnas separat): 11. Övriga synpunkter, inklusive relevanta erfarenheter från regionförsöken i Västra Götaland och Skåne: Enkäten har besvarats av Enskild medlem (namn): Genom beslut på möte (medlemsmöte/parlamentarisk grupp/DS/annat): På uppdrag efter diskussion (namn + medlemsmöte/ parlamentarisk grupp/DS/annat): Partiförening: Distrikt: Skicka in den besvarade enkäten senast den 1 augusti 2007 till: Vänsterpartiet, partikansliet Att: Lotta Andersson Box 12660 112 93 Stockholm Man kan även besvara enkäten direkt på nätet; gå till www.vansterpartiet.se/vp/10,30468.cs 6. Ansvarsk0mmitténs ståndpunkt ÖVERGRIPANDE Statlig styrning av kommunsektorn Statens styrning av kommunsektorn behöver förbättras. Styrningen bör inriktas mot normering. Kunskapsstyrningen av välfärdstjänsterna bör stärkas. Det behövs utvecklade system för nationell informationsförsörjning. Regeringen bör utarbeta en samlad och sektorsövergripande strategi för styrningen. Målsättningen för strategin bör vara att värna likvärdighet, bidra till att nationella mål uppnås. Samordning mellan staten och kommunerna Det behövs en fastlagd ordning för samråd mellan staten och kommunerna om ekonomiska och andra övergripande förutsättningar, den statliga styrningen och den kommunala sektorns resultat. Regeringen bör genom förordning inrätta ett organ inom regeringskansliet, Delegationen för samråd mellan staten och kommunerna. HÄLSO- OCH SJUKVÅRD Den statliga styrningen av hälso- och sjukvården Den statliga styrningen renodlas mot normering (lag, förordning osv.) Antalet styrformer begränsas. Vänsterpartiets ståndpunkt hittills ”Vänsterpartiet vill decentralisera makten från statliga ämbetsmän och myndigheter till folkvalda politiker. Landshövdingeämbetet ska avskaffas.” [Program för regional demokratisering, 2000] Ansvarskommitténs förslag och bedömningar 7. 3 Styrningen inriktas medborgarens rätt till likvärdig hälso- och sjukvård. Ett ramverk för kunskapsstyrning inrättas: – de statliga myndigheternas kunskapsstyrning samordnas av Socialstyrelsen – regionala kunskapscentrum skapas – staten ges ett tydligare mandat för nationell uppföljning och utvärdering (utreds) Det finns skäl att flytta tillsynen över hälso- och sjukvården från Socialstyrelsen Medborgarens ställning i hälso- och sjukvården Bestämmelser i lagstiftningen som har betydelse för patientens ställning samlas i en ny patientlag. Lagstiftningen ska som i dag främst bygga på vårdgivarnas skyldigheter, inte för patienterna utkrävbara rättigheter. Medborgarnas möjlighet att välja väg in i vården liksom att väljare läkare ska ökas. Möjligheterna för medborgarna att ta del av information om vårdens resultat och kvalitet ska öka. Samspel med näraliggande system Det behövs en ökad samordning mellan de sektorer som bedriver hälso- och sjukvård och även med andra näraliggande sektorer. Kommunerna bör få rätt att själva tillhandahålla läkartjänster. De nya regionkommunerna bör få det övergripande ansvaret för missbruksvården. Det preventiva och hälsofrämjande arbetet bör öka, utgå från vetenskap och beprövad erfarenhet samt vara systematiskt. REGIONAL UTVECKLING Regionkommunernas regionala utvecklingsuppdrag Regionkommunerna får ett sammanhållet regionalt utvecklingsuppdrag, reglerat i särskild lag. ”Den kommunala sjukvården, hälsovårdcentralen och andra vårdgivare som finns nära människan skall samverka för att kunna erbjuda tryggheten av en bra och tillgänglig vård nära medborgarna”. [Riktlinjer för hälso- och sjukvårdspolitiken, 2002] ”Folkhälsoperspektivet ska genomsyra hela samhället. Att förebygga ohälsa ger stora besparingar både i resurser och mänskligt lidande.” [A.a] ”Vänsterpartiet vill att det utvecklas planeringsinstrument för infrastruktur- och bebyggelseutveckling på regional nivå, för att fler samhällsorgan ska delta i arbetet med att analysera, samordna och utveckla övergripande strategier. De sektorsövergripande aspekterna behöver få en större roll i planeringen. (…)Områden som borde bli aktuella för det regionala planeringsinstrumentet är till exempel hälso- och 8. Horisontella mål som hållbarhet, jämställdhet och integration spelar en central roll i det regionala utvecklingsarbetet. Regionala utvecklingsprogram Regionkommunerna ska utarbeta och besluta om regionalt utvecklingsprogram (RUP) samt leda och samordna genomförandet. I RUP ska geografiska regionintressen anges (ej juridiskt bindande) I kommunernas översiktsplaner ska redovisas hur regionintressena beaktats. EU:s Strukturfondsprogram Senast inför nästa programperiod (2013) ska genomförandet av den ”europeiska sammanhållningspolitiken” (strukturfondsprogrammen) så långt som möjligt införlivas i regionkommunernas utvecklingsuppdrag. Regionalt utvecklingsanslag Länsanslaget ersätts av ett regionalt utvecklingsanslag som i sin helhet disponeras av regionkommunen. Regionkommunen kan inte avsätta kommunala medel till företagsstöd. Regeringen bör pröva möjligheten att överföra uppgifter och resurser från forskningspolitik, arbetsmarknadspolitik m.m. till regionkommunerna. Regionalt tillväxtprogram (RTP) Regionkommunerna fortsätter arbetet med de regionala tillväxtprogrammen Landsbygdsutveckling Landsbygdsprogrammet 2007-2013 förutsätter nära samverkan mellan regionkommuner och länsstyrelser. På sikt bör landsbygdsutvecklingen integreras i det regionala utvecklingsarbetet med regionkommunerna som huvudansvariga. Transportinfrastruktur Regionkommunerna ska bereda och besluta om länsplaner för regional transportinfrastruktur. Dessa intesjukvård, transporter, näringsliv, bostadsbyggande, utbildning, miljö, kulturmiljö, kultur och arbetsmarknad.” [Regionalpolitiskt program, 2005] ”Regional samhällsplanering skulle öka förutsättningarna att uppnå nationella mål för till exempel ekologisk hållbarhet, jämställdhet, effektiva transporter, kulturmiljö och bostadsbyggande.” [A.a.] 9. greras i heltäckande regiontrafikplaner inom ramen för RUP. Ett regionalt medfinansieringsansvar för investeringar i statliga vägar och järnvägar bör övervägas (ska i så fall kostnadskompenseras över utjämningssystemet). Kollektivtrafik Kommuner och regionkommuner fortsätter att ansvara för regional och lokal kollektivtrafik, med möjlighet att fritt omfördela ansvaret sinsemellan. Folkhälsa Nationellt fastställda folkhälsomål kan brytas ner i regionala mål som inarbetas i det regionala utvecklingsprogrammet. Regional naturvård och regionala miljömål Naturvård med nära anknytning till regionalutveckling överförs till regionkommunerna. Länsstyrelserna behåller tillsyn och beslut om områdesskydd. Regionkommunerna övertar ansvaret för arbetet med de nationella miljökvalitetsmålen från länsstyrelserna. Regional kulturmiljövård Länsstyrelserna behåller tillsynsrollen, medan regionkommunerna får ansvar för den utvecklingsinriktade kulturmiljövården. Regional kulturverksamhet Regionkommunerna övertar landstingens ansvar i dag. De statliga anslagen fördelas till regionkommunerna enligt fasta kriterier. Regionkommunerna beslutar själva om användning. Regional medfinansiering ett villkor. Avtal tecknas mellan regionkommunerna och statens Kulturråd. Jämställdhetsarbete Uppgiften att fördela medel regionalt överförs från länsstyrelserna till regionkommunerna. Länsstyrelserna ansvarar för uppföljning av nationella mål. Framtida förstärkning av det regionala utvecklingsuppdraget Efterhand bör ytterligare förstärkningar av det regionala utvecklingsuppdraget prövas: 10. – överförande av uppgifter och resurser från arbetsmarknadspolitiken, forskningspolitiken, landsbygdspolitiken och storstadspolitiken; – sammanhållet regionalt utvecklingsuppdrag till högskolan – regionalt huvudmannaskap för gymnasieskolan Detta kräver dock ytterligare utredning. En utvecklad kunskapsstyrning Den statliga styrningen bör inriktas mer på kunskapsstyrning och mindre på form. En mer sammanhållen, tvärsektoriell styrning samt kraftsamling till färre tillväxt- och utvecklingspolitiska initiativ. Samverkan och samråd Regionkommunerna ska samverka med länets kommuner, länsstyrelsen och övriga statliga myndigheter, samt samverka med näringsliv och organisationer. Viktigt att kommuner och regionkommuner finner former för samverkan. Samverkans former måste få variera beroende på förutsättningar och ambitioner. Uppföljning och utvärdering Regionkommunerna ska regelbundet följa upp och utvärdera det regionala utvecklingsarbetet samt upprätta årlig redovisning. Länsstyrelsen ska följa och analysera utvecklingen i länet. Samverkansorganen (kommunalförbund kommuner + landsting i länen som fått vissa uppgifter från landsting och länsstyrelser) Dessa kommunalförbund förlorar sin status som samverkansorgan; uppgifter och resurser överförs till regionkommunerna. Frivilligt att behålla kommunalförbunden för andra uppgifter. STATEN Den samlade statliga styrningen Den statliga styrningen bör bli mer helhetsinriktad med ett medborgarperspektiv för att säkerställa likvärdighet i de offentliga åtagandena. Kunskapsbildning och lärande vad gäller statlig styrning bör stärkas. ”Istället för kommunalförbund kan regionfullmäktige ta över kommunövergripande åtaganden, vilket leder till att närdemokratin kan bevaras i kommunerna.” [Program för regional demokratisering, 2000] 11. Den statliga organisationen Angeläget att skapa ökad tydlighet inom den statliga organisationen genom territoriellt och tvärsektoriellt perspektiv som balanserar det de sektoriella perspektiven. En ny modell för statlig styrning skapas, byggd på samspel mellan Regeringskansliet, länsstyrelserna och nationella sektorsmyndigheter. Nytt uppdrag för länsstyrelserna att till regeringen redovisa tvärsektoriella kunskapsunderlag. Regeringskansliet Det behövs en samlad översyn av Regeringskansliet i syfte att skapa utrymme för tvärsektoriell beredning vad gäller statens styrning. Systematiskt lärande kring statlig styrning bör stärkas i Regeringskansliet. Kommittéväsendet, erfarenheter av EU-medlemskapet och den nya revisionen uppmärksammas. En gemensam geografi Statliga myndigheter bör ha gemensamma regionala gränser. Antalet län bör reduceras väsentligt och regionala indelningar inom staten anpassas till en ny länsindelning. Tillsyn Offentlig tillsyn skall som princip vara ett statligt ansvar. Den offentliga tillsynen behöver samordnas bättre. Staten tar över ansvaret för kommunernas tillsynsuppgifter efter områdesvis prövning i särskild ordning. Inom några områden kan finnas skäl för kommunalt tillsynsansvar. Staten ska kunna överlåta avgränsade tillsynsuppgifter till enskilda kommuner. ”De myndighetsutövande uppgifter som härefter kvarstår på regional nivå förblir under statligt ansvar och samlas i ett statligt länskontor. (…)körkortsregister (…) länsantikvarie, länsveterinär, försvarsenhet, lantbruksenhet och byggstödsenhet (…) Länsskattemyndigheterna och Yrkesinspektionen (…) tillsyn och tillståndsärenden, beredskapsplanering (…) tillsynsansvar för jämställdhetsarbetet. ”[D]et samhälleliga regionala arbetet [måste] bli enhetligt, inte som i dag grundas i en splittrad och oklar flora av olika samhällsorgan.” [Program för regional demokratisering, 2000] 12. Länsstyrelsen ges det samlade ansvaret för tillsynen inom länet. Regional tillsyn hos sektorsmyndigheter samlokaliseras med länsstyrelsen. En tillsynsdelegation inrättas. DEN KOMMUNALA SEKTORN Primärkommunerna Små kommuner klarar sig lika bra som större, men på sikt kan mindre kommuner, särskilt glesbefolkade, få problem. Staten ska följa utvecklingen i mindre kommuner och ge stöd till dem som vill gå samman. Översyn av utjämningssystemet med avseende på effekter vid kommunsammanläggningar. Kommunerna åläggs att redovisa i vilken form och kring vad de samverkar med andra kommuner. Staten utvecklar ett informationssystem som ger en heltäckande bild av interkommunal samverkan och kommunernas samverkan med andra offentliga aktörer. Regionkommunerna Direktvalda regionala organ med egen beskattningsrätt ersätter landstingen och får ett sammanhållet ansvar för regionala utveckling och hälso- och sjukvård – regionkommuner. Regionkommunerna kan med tiden få fler uppgifter. ”Vänsterpartiet menar att folkvalda regionfullmäktigen ska skapas i de svenska regionerna. Regionfullmäktige byggs av nuvarande landsting samt merparten av de uppgifter som i dag ligger på statliga länsmyndigheter, i huvudsak länsstyrelsen.” [A.a] ”Utan starka och enhetliga regioner som har kraft att hävda sina intressen blir istället alternativet nya kommunsammanslagningar, starkare kommunalförbund eller länsavdelningar. Detta är inte acceptabelt ur demokratisk synvinkel.” [A.a] ”Alla ärenden – liksom samhällsuppgifter som kräver regional samordning – som bör och kan avgöras politiskt i regionen – ska ligga under regionfullmäktige. Samhällets rent rättsvårdande uppgifter samt statlig tillsyn och myndighetsutövning samlas till ett statligt länskontor.” [A.a] ”[D]et samhälleliga regionala arbetet [måste] bli enhetligt, inte som i dag grundas i en splittrad och oklar flora av olika samhällsorgan.” [A.a] 13. En ny läns- och regionkommunindelning bör utformas efter följande kriterier: – gemensam läns-, regionkommun- och sektorsmyndighetsindelning – mellan 1 och 2 miljoner invånare; ej under 0,5 milj inv utan starka skäl – eget regionsjukhus alternativt institutionaliserat samarbete med annat regionsjukhus – minst ett universitet med betydande forskningsresurser – arbetsmarknadsregionerna som de beräknas se ut 2030 ska inte delas utan mycket starka skäl – medborgarna kan känna anknytning Genomförande i huvudsak 2010/2011, överallt senast 2014/2015 KOMMITTÉNS LAGFÖRSLAG Patientlag (ny) Lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) Lag om ändring i tandvårdslagen (1985:125) Lag om ändring i patientjournallagen (1985:562) Lag om ändring i lagen (1996:1156) om receptregister Lag om ändring i lagen (2002:297) om biobanker i hälso- och sjukvården Lag om regionalt utvecklingsarbete (ny) ”Endast de uppgifter som bäst organiseras med regionen som bas, som tydligast åskådliggörs och löses på regionnivå bör föras dit. Råder tveksamhet bör uppgiften läggas på primärkommunerna.” [A.a] ”Regionfullmäktiges verksamhetsområden – Näringspolitiken – Forskning och utveckling – Hållbar utveckling – Vården och omsorgen – Utbildningen – Kulturen – Kommunikationerna – Regionutveckling [Obs! I flertalet fall avses stöd och samordning, inte huvudmannaskap.] [A.a] ”Frågan om stort eller litet är bra eller dåligt bör dock inte förenklas. (…) [D]en svenska EU-anslutningen [har] bidragit till idén om ett fåtal storlän och storregioner. Nationalstatens minskade betydelse i ett integrerat Europa stärker behovet av regionala nivåer. (…)Denna samhällsförändring stämmer överens med såväl det internationella som det svenska näringslivets strävan efter stora, konkurrenskraftiga regioner med tillgång till specialiserad arbetskraft och snabba kommunikationer (…) Närheten till medborgarna och de demokratiska aspekterna ska vara grunden för den geografiska indelningen. Justering av länsgränser är tänkbara där de är objektivt motiverade, förutsatt att de inte försvårar folklig medverkan och demokratiskt styre.” [A.a] 14. Ansvarskommitténs uppdrag har bestått i att analysera dagens samhällsorganisation och bedöma om det krävs förändringar av uppgiftsfördelning och struktur för att klara de utmaningar som de offentliga verksamheterna i framtiden kommer att ställas inför. Många av de problem som kommittén observerat har andra orsaker än strukturella och kräver därför andra typer av lösningar. Kommittén har endast lämnat förslag i de delar där den funnit att för ändringar av uppgiftsfördelning och struktur är nyckeln till en bättre fungerande samhällsorganisation. Utredningsarbetet har bedrivits i löpande och i många fall i mycket nära kontakt med förtroendevalda och andra representanter för offentlig verksamhet och andra delar av samhället. Grundläggande utgångspunkter för en framtida samhällsorganisation (kapitel 2) I delbetänkandet Utvecklingskraft för hållbar välfärd (SOU2003:123) presenterade kommittén sin analys av de utmaningar som samhällsorganisationen i framtiden kommer att ställas inför. I fokus stod växande anspråk på offentliga insatser till följd av demografiska förändringar, teknisk och vetenskaplig utveckling, nya värderingar, bättre informerade medborgare och nya politiska frågor. Också globaliseringen, det europeiska samarbetet och förmågan till en vidmakthållen vital demokrati utgör utmaningar. Kommittén har identifierat fyra förutsättningar för att hantera dessa utmaningar: utvecklingskraft (förmåga till utveckling och förnyelse), ett ökat medskapande, helhetssyn och minskad sektorisering, samt – ökad tydlighet i ansvars- och uppgiftsfördelningen. Kommittén har också identifierat sex principer för ansvarsfördelning i samhällsorganisationen: – demokrati och legitimitet, – finansiering, – rättsäkerhet, – likvärdighet, – hushållning och effektivitet samt – lägsta effektiva nivå. Särskild uppmärksamhet har kommittén ägnat åt vikten av ett medborgarperspektiv och behovet av likvärdighet. Mycket av kommitténs analysarbete har rört sektoriseringen och dess problem. Sektorisering är resultatet av en nödvändig, fortgåendespecialisering för att utveckla de offentliga verksamheterna och hantera en alltmer komplex omvärld. Sektoriseringen har dockavigsidor, inte minst för individer som har behov av insatser från flera sektorer samtidigt. Också inom tillväxt- och utvecklings politiken och i styrningen av kommuner och landsting skapar sektoriseringen problem. Sektoriseringen måste därför balanseras med tvärsektoriella, territoriellt baserade arbetssätt och perspektiv. Ett tvärsektoriellt arbetssätt är en förutsättning för att kunna hävdahorisontella mål som jämställdhet, hållbarhet och integration. I fokus för ansträngningarna att åstadkomma ett mer tvärsektorielltarbetssätt står den regionala samhällsnivån. Jämfört med den nationella och den lokala nivån är den i dag oöverskådlig och splittrad, med ett stort antal aktörer med oklara och ofta överlappandeuppgifter och en regionindelning som skiftar från sektor till sektor och som ytterligare försvårar samordning. Samtidigt har behovet aven fungerande regional nivå ökat, som ett sätt att åstadkomma ett tvärsektoriellt och territoriellt baserat arbetssätt. Sammanfattning (från betänkandet) 15. 4 För att råda bot på dessa strukturella svagheter föreslår kommittén en ny regional samhällsorganisation med tydligare roller och uppgiftsfördelning och en gemensam regionindelning för staten och den kommunala sektorn. Vad gäller regional utveckling har ett utvecklingsuppdrag av självstyrelsekaraktär skiljts från ett mer renodlat statligt myndighetsuppdrag. Som en följd av detta föreslås att landstingen ersätts av direktvalda regionkommuner med ett sammanhållet ansvar för regional utveckling och hälso- och sjukvård. Samtidigt får nya länsstyrelser, som statens företrädare i länet, i uppdrag att samordna statliga verksamheter, bedriva tillsyn och redovisa tvärsektoriella kunskapsunderlag till regeringen. En förutsättning för dessa reformer är en ny, gemensam läns- och regionkommunindelning med väsentligt färre enheter än i dag. En hållbar välfärd kräver långsiktighet. Samtidigt vill kommittén understryka vikten av att ett strukturellt betingat förändringsarbete inleds omgående, så att en reformerad samhällsorganisation är på plats och har hunnit etableras när de demografiska och samhällsekonomiska förutsättningarna blir akuta med början 2020 och framåt. Staten och den kommunala sektorn (kapitel 3) En effektiv användning av offentliga resurser kräver utrymme för lokala och regionala avvägningar och prioriteringar. Ett stort mått av kommunal självstyrelse är därför avgörande för att det offentliga välfärdsåtagandet också på längre sikt skall kunna fullföljas. Samtidigt finns det ett starkt och legitimt nationellt intresse av att styra den kommunala verksamheten. Det gäller inte minst behovet av att värna och vidareutveckla likvärdigheten i välfärdstjänsterna. Det medför att ansvaret för de flesta välfärdstjänster i praktiken delas av staten och den kommunala sektorn. Relationen mellan staten och den kommunala sektorn uppvisar idag vissa brister i tillit och dialog. Statens styrning av kommuner och landsting är sektoriserad, dåligt samordnad och oprioriterad. Kunskapen om dess effekter är bristfällig. Få avvägningar görs av hur enskilda styrmedel påverkar andra verksamheter. Ett stort antal styrmedel används parallellt utan kunskap om vilka effekter de har. Ibland upplevs också styrsignalerna som motstridiga. För att lösa dessa strukturella problem föreslås att den statliga styrningen inriktas på normering, samtidigt som användningen av andra styrmedel begränsas. Den statliga styrningen av välfärdstjänsterna bör ta tillvara de fördelar som ligger i en utvecklad kunskapsstyrning. Det kräver utvecklade system för nationellinformationsförsörjning, vilket i sin tur förutsätter att staten tar ett tydligare ansvar för nationell uppföljning och utvärdering av välfärdstjänsterna. För att uppnå en god effektivitet bör informationsförsörjningen ske i nära samverkan med den kommunala sektorn och andra aktörer. Regeringen bör också utarbeta en samlad och sektorsövergripandestrategi för styrningen av den kommunala sektorn. Målsättningen bör vara en ändamålsenlig statlig styrning som värnarom likvärdighet, bidrar till att de kommunala verksamheterna kan uppnå nationella mål samt ger goda förutsättningar för en effektivlokal och regional anpassning och utveckling. Regeringen bör vidare låta utreda hur den nationella informationsförsörjningen för kommunala verksamheter kan utvecklas. För att förbättra samspelet föreslår kommittén en fastlagd ordning för samråd mellan staten och den kommunala sektorn. Sam rådet skall behandla principiellt viktiga frågor som rör relationen mellan staten och kommunerna, – kommunernas ekonomi och finansiering samt – kommunal lagstiftning. För genomförandet av samrådet inrättas en delegation inom Regeringskansliet. Regeringen bör årligen till riksdagen redogöra för delegationens verksamhet. Hälso- och sjukvård (kapitel 4) Ett decentraliserat hälso- och sjukvårdssystem där olika huvudmän prövar olika lösningar och sprider risker och kostnader för utvecklingsarbetet främjar såväl utvecklingskraft som effektivitet. Samtidigt är det av vikt att huvudmännen har en viss storlek för att klara de utmaningar de i framtiden kommer att ställas inför, inte minst vad gäller kunskapsbildning, kunskapsspridning och långsiktigtutvecklingsarbete. Därför föreslås att landstingens uppgifter inom hälsooch sjukvården övertas av väsentligt färre och mer jämnstora regionkommuner. Varje regionkommun bör ha ett regionsjukhus eller, om detta inte är möjligt, etablera ett institutionaliserat samarbete med en regionkommun som har det. Den statliga styrningen av hälso- och sjukvården bör renodlas mot normering. Antalet styrformer begränsas, särskilt styrformer med oklar status som överenskommelser, handlingsplaner och tillfälligprojektfinansiering. Styrningen bör inriktas på medborgarens rätt till likvärdig hälso- och sjukvård. 16. Kunskapsstyrningen av hälso och sjukvården föreslås stärkas genom att ett ramverk inrättas: 1. Den statliga kunskapsstyrningen samordnas. Myndigheternas arbete med kunskapsutveckling och kunskapsförmedling samordnas för att öka tydligheten gentemot kommuner och landsting. Förslaget innebär förändringar av respektive myndighetsinstruktion. 2. Regionala kunskapscentra skapas, som skall svara för kunskapsbildning och kunskapsspridning och samspela med den nationella nivån. De föreslås regleras genom en bestämmelse i hälso och sjukvårdslagen. 3. Staten ges ett tydligare ansvar för nationell uppföljning och utvärdering. Kommittén föreslår att en utredning tillsätts med uppgift att tydliggöra rollfördelningen på nationell nivå och förbättra den nationella uppföljningen av hälso- och sjukvårdens kvalitet och resultat. Vidare bedömer kommittén att det finns skäl att bryta ut tillsynen över hälso- och sjukvården från Socialstyrelsen. En ökad samordning bör ske med tillsynen över socialtjänsten. Kommittén föreslår också att bestämmelser som har betydelse för patientens ställning i hälso- och sjukvården förs samman i en patientlag. Syftet med lagen är att öka överskådligheten, främja kontakten mellan patienten och hälso- och sjukvårdspersonalensamt stärka respekten för den enskilda patientens integritet, självbestämmande och människovärde. Lagförslaget innehåller bestämmelser om patientens självbestämmanderätt och inflytande över vården, – fast läkarkontakt, – medicinsk bedömning med mera, – skyldighet att informera patienten, – patientens rätt att ta del av sin journal, – rättelse och förstörande av patientjournal, – skyldighet att utfärda intyg om vården, – patientnämnder, – Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, samt – patientens rätt till ersättning för skador. Liksom nuvarande lagstiftning anger lagförslaget främst de skyldigheter som vårdgivarna har gentemot medborgarna. Endast ett fåtal bestämmelser innehåller för patienterna utkrävbara rättigheter. Rätten att välja en fast läkarkontakt föreslås bli stärkt och utvidgad genom att medborgarna även skall kunna välja andra läkare än specialister i allmänmedicin. Medborgarnas möjligheter att ta del av information om hälso- och sjukvårdens resultatkvalitet, processkvalitet och effektivitet bör stärkas, samtidigt som informationens användbarhet utvecklas. Den statliga styrningen bör innebära att huvudmännen ges ett väldefinierat ansvar, som även ger dem handlingsfrihet. På så sätt kan olika lösningar prövas för samverkan mellan hälso- och sjukvård och företagshälsovård, liksom mellan skola, socialtjänst och primärvård. Likaså kan det bli aktuellt med samverkan mellanmyndigheter för att samordna bemötandet av medborgare utanförarbetsmarknaden som även har andra behov av vård och stöd. Det finns vidare skäl att överväga en ändrad uppgiftsfördelning inom missbruksvården för att ge landstinget det övergripandeansvaret för vård och behandling. Regional utveckling (kapitel 5) Ansvaret för uppgifter med anknytning till regional utveckling är idag splittrat på alltför många aktörer, och uppgiftsfördelningen varierar från län till län. Därtill är dagens länsindelning dåligt avpassad för en effektiv regional utvecklingsplanering, och regionindelningen skiljer sig åt från sektor till sektor. Följden har blivit en fragmenterad tillväxt- och utvecklingspolitik samt en svag och svåröverskådligregional samhällsorganisation. Därför vill kommittén föra samman ett antal uppgifter till ett bredare, mer tvärsektorielltregionalt utvecklingsuppdrag, som ett komplement till den dominerande sektorspolitiken och som en förbindelse mellan sektorer av betydelse för hållbar utveckling och tillväxt. Detta regionala utvecklingsuppdrag vill kommittén ge till de nybildade regionkommunerna. Samtidigt renodlas länsstyrelsernas uppgifter till ett utvecklat myndighetsuppdrag med fokus på statligsamordning, tillsyn, tillstånd och annan rättstillämpning samt uppföljning, utvärdering och tvärsektoriell kunskapsbildning (jämför med Staten nedan). Härigenom förtydligas rollerna, och grunden läggs för ett legitimt regionalt ledarskap, direkt demokratisktförankrat i länet. Det är att se som en del av den kommunala självstyrelsen. Detta innebär dock inte att regionkommunerna, konstitutionellt eller i något annat avseende, är överordnade kommunerna. Det regionala utvecklingsuppdraget spänner över ett flertal politikområden och berörs av en rad författningar. För att tillgodose behovet av en sammanhållen och överblickbar reglering har kommittén utarbetat ett förslag till lag om regionalt utvecklingsarbete, med fokus på regionkommunernas uppgifter. Dessa föreslås vara: 1. att utarbeta och besluta om regionalt utvecklingsprogram (RUP) för länet, samt att leda och samordna arbetet med detta; RUP skall 17. – ange geografiska regionintressen, ett icke juridisktbindande regionplaneinstrument samt – innehålla en indikativ regiontrafikplan, 2. att utarbeta förslag till regionala program inom den europeiska sammanhållningspolitiken samt att senast 2014 överta uppgiften att bereda och ta ställning till ansökningar om bidrag från strukturfondsprogram; senast 2014 bör också programstrukturen anpassas efter regionkommunindelningen, 3. att besluta om användningen av det regionala utvecklingsanslags om föreslås ersätta det så kallade länsanslaget, 4. att leda och samordna arbetet med regionala tillväxtprogram, 5. att i samverkan med främst länsstyrelsen verka för att landsbygdspolitiken integreras i det regionala utvecklingsarbetet, 6. att besluta om länsplan för regional transportinfrastruktur, 7. att bedriva lokal och regional kollektivtrafik, 8. att bedriva regionalt folkhälsoarbete, 9. att bedriva regional naturvård, vilken, utöver landstingens åtaganden inom området, föreslås bestå i planering och friluftsliv, skötsel av statliga naturreservat och annat fältarbete, 10. att regionalt anpassa, konkretisera och verka för de nationella miljömålen, 11. att bedriva regional kulturmiljövård genom att bland annat besluta om användningen av den del av kulturmiljövårdsanslaget som fördelas regionalt, 12. att bedriva regional kulturverksamhet, vilket, förutom landstingens omfattande åtaganden inom området, består i att fatta beslut om statsbidrag till regionala kulturinstitutioner, samt 13. att bedriva regionalt jämställdhetsarbete. Därutöver förutsätts regionkommunerna, i minst samma utsträckning som landstingen i dag, ta egna initiativ inom ramen för de allmänna befogenheter som kommunallagen ger och överta landstingens åtaganden vad gäller folkhögskolor, naturbruksgymnasier, delägande i regionala ALMI-bolag och länsturismorgan med mera. På längre sikt bör möjligheten prövas att tillföra regionkommunerna ytterligare uppgifter, som ett sätt att ytterligare stärka och samordna det regionala utvecklingsarbetet. Tänkbara beståndsdelar i ett sådant vidgat regionalt utvecklingsuppdrag kan vara en förstärkning av den regionala utvecklingspolitiken gen omatt uppgifter och resurser överförs från andra politikområden, – ett sammanhållet regionalt utbildningsuppdrag till högskolan och andra anordnare av eftergymnasial utbildning med fokus på yrkesutbildningar samt – huvudmannaskap för gymnasieskolan och för gymnasial vuxenutbildning. Regionkommunerna skall i det regionala utvecklingsarbetet samverka med länets kommuner, länsstyrelsen och andra statliga myndigheter och samråda med företrädare för näringslivet och andra organisationer. Det är av avgörande vikt att kommuner och regionkommuner finner former för dialog och samverkan inom det regionala utvecklingsområdet. Dessa former måste dock få varieraefter skiftande regionala förutsättningar och ambitioner. Som en konsekvens av kommitténs förslag upphör försöksverksamheten med ändrad regional ansvarsfördelning, och samverkansorganen förlorar sin nuvarande status liksom de statliga och landstingskommunala uppgifter de förvaltat. Staten (kapitel 6) Det finns enligt kommitténs mening ett stort behov av att ”återsamla staten”. I dag är specialisering den organiserande principen för staten och dess beslutsprocesser. Det behövs därför ett tvärsektorielltbeslutsfattande med fokus på helheter för att balansera sektoriseringskrafterna. På motsvarande sätt behövs ett territorielltperspektiv i den statliga styrningen som balanserar de sektoriella perspektiven. En nyckelfråga är hur sektorssamordning och sektorsövergripandestyrning kan åstadkommas utan att sektoriseringens ovedersägliga förtjänster går förlorade. Också medborgarperspektivet behöver stärkas för att ge likvärdigheten starkare genomslag i den statliga styrningen och i statens egen verksamhet. Därför vill kommittén skapa en ny modell för samordning inomstaten. Den bygger på den regionala nivån och på ett utvecklat samspel mellan Regeringskansliet, länsstyrelserna och sektorsmyndigheterna .Som ett led i denna samordningsmodell skall länsstyrelserna redovisa tvärsektoriella kunskapsunderlag till regeringen. Offentlig tillsyn skall som princip vara ett statligt ansvar. Med offentlig tillsyn avses kontroll över rättsligt bindande regler och beslut som följer av dessa. Syftet med ett statligt ansvar är att minska variationer i bedömningar, kvalitet och resurser mellanolika delar av landet. Den offentliga tillsynen behöver också samordnas i högre utsträckning än i dag. Därför ges länsstyrelserna ett samlat ansvar för tillsynen inom länet. De övertar flertalet av kommunernas tillsynsuppgifter, samtidigt som regional tillsyn hos vissa sektorsmyn- 18. digheter samlokaliseras med länsstyrelsen. En tillsynsdelegation inrättas vid länsstyrelsen med uppgift att samordna och planera sådan tillsyn som vänder sig mot ett och samma tillsynsobjekt. Den nya modellen ställer också krav på Regeringskansliet. En samlad översyn av Regeringskansliet bör göras för att anpassa organisation och arbetssätt till de krav som kommer att ställas på framtidens samhällsorganisation. Översynen bör bland annat analysera erfarenheterna av EU-medlemskapet, liksom kommittéväsendets betydelse för utvecklingskraften i samhällsorganisationen. Den kommunala sektorn (kapitel 7) Det är angeläget att primärkommunernas uppdrag på längre siktkoncentreras till de tunga välfärdstjänsterna och till grundläggandeplaneringsfunktioner. I dag finns inget som visar att de mindrekommunerna klarar sina uppgifter sämre än de större. De mindrekommunerna bedöms också ha ekonomiska förutsättningar att klara det samlade åtagandet, främst genom det kommunala utjämningssystemet. Mindre kommuner, och då främst glesbefolkade kommuner med minskande befolkning, bedöms dock på sikt få problem med utförandet av komplicerade välfärdstjänster. Därför föreslår kommittén att länsstyrelserna ges i uppdrag att särskilt följa utvecklingen i länets mindre kommuner, – staten underlättar för kommuner som önskar inleda en process mot sammanläggning, – en översyn görs av det kommunala utjämningssystemet med avseende på utfall i systemet vid kommunsammanläggningar, – kommuner åläggs att redovisa hur och kring vad de samverkar med andra kommuner, samt att – staten utvecklar ett informationssystem som ger en heltäckande bild av den interkommunala samverkan. Kommittén konstaterar att interkommunal samverkan är mycket vanlig och nödvändig. Samtidigt väcker den farhågor för att samhällsorganisationen på längre sikt skall bli alltför otydlig och att ansvarsutkrävande försvåras. Vad gäller landstingen föreslår kommittén långtgående förändringar. Som en konsekvens av förslagen i kapitel 4 och 5 föreslås att landstingen ersätts av regionkommuner. Regionkommunerna övertar landstingens uppgifter, beskattningsrätt och konstitutionella ställning och får därtill ett sammanhållet regionalt utvecklingsuppdrag. Den nya beteckningen motiveras av en ny geografi, nya uppgifter och ett nytt politiskt uppdrag. Efter hand som regionkommunerna tar form och visar sig ha förutsättningar att axla ett bredare, mer tvärsektoriellt regionalt utvecklingsuppdrag kan staten överväga att ge dem ytterligare uppgifter. En ny regional geografi (kapitel 8) De förslag till ny regional samhällsorganisation som kommittén lämnar utgör en sammanhållen helhet. De skall inte endast lösa dagens problem, utan framför allt hantera de utmaningar man kan förutse på ett par, tre decenniers sikt. Därför förutsätter de en ny läns- och regionkommunindelning, som bör utformas efterföljande kriterier: – en gemensam läns- och regionkommunindelning som även statliga sektorsmyndigheter med regionindelning som regel skallfölja, – ett riktvärde för invånarantal på mellan en och två miljoner invånare och som inte utan starka skäl understiger en halv miljoninvånare, – att varje regionkommun har ett eget regionsjukhus eller, om så inte är möjligt, etablerar ett institutionaliserat samarbete meden regionkommun som har det, – att varje regionkommun har minst ett universitet med betydandefasta forskningsresurser, – att arbetsmarknadsregionerna, så som de beräknas se ut 2030,utgör byggstenar i läns- och regionkommunindelningen och inte bör delas, annat än om mycket starka skäl föreligger, samt – att län och regionkommuner så långt som möjligt avgränsas så att medborgarna kan känna anknytning dit. Kommittén bedömer att ovanstående kriterier kommer att resultera i en indelning i sex till nio län och regionkommuner. Indelningsprocessen kräver ett stort mått av lokalt och regionalt inflytande, såväl av demokratiska skäl som för att indelningsprocessen skall nå framgång. Intressenter i denna process är kommuner, landsting och stat, liksom de politiska partiernas distriktsorganisationer, andra organisationer och medborgare i övrigt. För att indelningsprocessen lika fullt skall få struktur föreslås att regeringen utser tre särskilda utredare/processledare för att leda de enskilda processerna i norra, mellersta respektive södra Sverige. I vissa fall kan det bli aktuellt att hålla lokala omröstningar för att avgöra enskilda kommuners länstillhörighet. Den slutliga indelningen i län och regionkommuner avgörs dock av riksdagen respektive regeringen. Ombildningen av landsting till regionkommuner sker enklast i samband med allmänna val. Målet måste därför vara att en indelningsreform så långt som möjligt kan genomföras vid årsskiftet 2010/2011. Det förutsätter att man regionalt kan enas om en nyindel- 19. ning under 2008. Dock kan processen i vissa delar av landet kräva längre tid, vilket medför att genomförandet där fördröjs till, som längst, årsskiftet 2014/2015. Om så blir fallet bör staten ta ett mer aktivt ansvar för att föra processen i hamn, detta för att reformprocessen i stort inte onödigtvis skall försenas och splittras upp. Det kan av samma skäl bli aktuellt att fullfölja bildandet av regionkommuner under mandatperioden 2010–2014, utan att invänta valet hösten 2014. 20. I allt väsentligt står jag bakom kommitténs förslag och bedömningar som återfinns i rutorna i kapitel 3–9. Även om jag har vissa kritiska invändningar mot avgränsningar och grundläggande perspektiv som i de inledande kapitlen skissartat presenteras i betänkandet menar jag att kommitténs samlade förslag är välgrundat. Jag menar att förslagen är väl ägnade att förstärka demokratiska institutioners inflytande och effektivitet liksom medborgarens ställning inom samhällsorganisationen. Förutsättningarna för tydligansvarsfördelning, kunskapsstyrning, likvärdighet och fokusering på tvärsektoriella mål förbättras enligt min mening. Avgörande för det reella utfallet är dock givetvis den materiella politikens ambitioner för att skapa förutsättningar för en hållbarutveckling och som bestämmer välfärdssystemets omfång och fördelningseffekter. Detta har inte varit föremål för kommitténs arbete. Förslagen Jag noterar här endast ett fåtal innehållsliga synpunkter: – Även om en lagreglering av samrådsförfarandet mellan staten och kommunerna hade varit att föredra innebär politisk konsensus kring ett förordningsförfarande där denna institutionella lösning fogas in i en samlad styrningsstrategi som läggs fast av riksdagen en påtaglig förbättring. Med en väl utbyggd praxis kommer det knappast att innebära någon skillnad i sak samtidigt som lösningen inte heller föranleder några konstitutionella svårigheter. – Enligt min mening saknar några av förslagen om de mindrekommunerna tillräckliga motiv. De utandas en ogrundad negativism. Vare sig underlag eller kommitténs resonemang har givit grund för att särskilt peka ut de små kommunerna. Som kommittén själv påpekar handlar framtida hot mindre om kommunstorlek och mer om regionala problem som hänger samman med stora geografiska avstånd, befolkningsmässiggleshet, svag arbetsmarknadsutveckling och brister i kompetensförsörjning. Men även här varierar bilden. Ofta erbjuder också den mindre kommunala skalan särskilda fördelar som överblickbarhet och små byråkratiska avstånd. Jag menar också att man inte skall överdriva nackdelarna med interkommunalsamverkan som är funktionellt motiverad – det handlar nog mer om krav på tydlighet. Inom ramen för den sociala ekonominfinns ofta starkt förankrade resurser som kan mobiliseras och utgöra ett positivt tillskott – inte minst i landsbygdsmiljöer. Däremot är det tydligt att demografisk utveckling och svårigheter med kompetensförsörjning kan ge upphov till problem med att uppfylla medborgarkrav, uppställda kvalitetsmål och likvärdighetsvillkor. En kommunsammanslagning erbjuder dock ofta ingen lösning – problemen tycks kunna bli störst där potentiella vinster av kommunala sammanslagningar är minst. Jag menar dock att flera av de särskilda uppgifter som nu anges som riktade mot små kommuner självklart är viktiga att uppmärksamma av länsstyrelserna i den inriktning på kunskapsstyrning och uppföljning som kommittén föreslår generellt. Men med ett medborgarperspektiv är det viktigt att låta det reella utfallet vara avgörande. Däremot finns det givetvis ingen anledning att konservativt försvara traditionellt givna gränser –det avgörande är att man klarar sina uppgifter. Jag delar också uppfattningen att det kan finnas skäl för att finna övergångslösningar inom det kommunala utjämningssystemet i samband med förändring av kommungränser. Jag menar dock att koncentrationen skall ligga på medborgarperspektiv, måluppfyllelse och generella insatser. Först i andra hand och långsiktigtfinns det anledning att uppifrån Särskilt yttrande av ledamoten Hans Andersson (v) 21. 5 aktualisera stöd och råd i syfte att förändra organisationen. Med den utformning bedömning och förslag fått saknas dock skäl för en formell reservation från min sida utan jag nöjer mig med denna markering. – Utredningens förslag om de nya länens uppgifter borde ha föranlett ett förslag om att avskaffa beteckningen landshövding tillförmån för ett mer relevant och tidsenligt uttryck. Länschefens kommande uppgifter kommer att ställa betydligt precisare krav än den otydlighet som utmärker landshövdingens nuvarande roll. Tillkomsten av regionkommunerna och deras roll att politisktföreträda territoriet accentuerar behovet av denna förändring än mer. Allmänna synpunkter på direktiven och grundläggande utgångspunkter Successivt och relativt sent i utredningsprocessen kunde en eftersträvad konsensus kring grunddragen i ett samlat reformförslag tydliggöras som en helhet. Detta har tyvärr medfört att flera viktiga resonemang och ställningstaganden endast blivit principiella och skickats vidare som framtida utredningsuppdrag. Kommitténs förslag formar en helhet vars delar till stor del är avhängiga av varandra. Många målkonflikter har avvägts i en samlad modell. Eftersom svårigheter ofta uppträder när preciserade lösningar formuleras är det beklagligt att vi inte kunde nå längre i konkretisering i flera fall. Till kommitténs delbetänkande (SOU 2003:123) fogade jag ett särskilt yttrande i tio punkter om mina utgångspunkter i arbetet och om vissa politiska, principiella och metodologiska frågor som för min del fortfarande har aktualitet i tillämpliga delar även i relation till föreliggande betänkande. Jag vill här dessutom kortfattat kommentera några kritiska perspektiv när det gäller avgränsningen av uppdraget och redovisade utgångspunkter i betänkandet: – Såväl direktiv som betänkande använder begreppet samhällsorganisationen när det egentligen avses den offentliga politiska strukturen. Härmed utelämnas strukturella förhållanden som på ett avgörande sätt bestämmer utfall i form av makt- och resursfördelning i samhället. Det kan gälla institutioner och maktordningar liksom hur ägarförhållanden och marknadsmekanismer påverkar investeringar, ekonomisk fördelning och välfärdsutfall. Den nuvarande samhällsutvecklingen visar på att det krävs ett mer samlat grepp. Tilläggsdirektivets ambition att minska de ekonomiska och sociala klyftorna måste ta i beaktande samhällsmekanismer i sin helhet på ett annat sätt än vad kommittén utgått ifrån. – Likaså menar jag att kommittén inte tillräckligt beaktat den ökade segregation och tendenser till ökad ojämlikhet som präglar det svenska samhället och som den offentliga organisationen inte förmått motverka. Det berör sociala och klassmässiga strukturer lika väl som mönster baserade på exempelvis kön och etnicitet. I många fall samverkar dessa bestämningsfaktorer. Otillgänglighet för och diskriminering av funktionshindrade personer är också exempel på strukturella problem i samhället där ansvarsfördelning och handlingskraft brister. Brister i jämställdhet mellan könen handlar exempelvis ofta om sammantagna effekter av arbetslivets regleringar, utformningen av socialförsäkringar, offentliga välfärdsinstitutioners volym, tillgänglighet och kvalitet liksom om fördelningen av ekonomiska resurser mellan medborgarna. Strukturell diskriminering i samhället återfaller på komplexa effekter av maktordningar där ojämlik resursfördelning samverkar med traditionella normer och attityder. Den offentliga sektorns insatser har inte lyckats motverka orättvisor, diskriminering och segregering i samhället. Enligt min mening har kommittén inte lyckats integrera en analys av dessa förhållanden och mekanismer på ett tillräckligtbrett och tydligt sätt även om det noteras i betänkandet att dessa ”nya politiska frågor” är tecken på strukturella problem som är svåra att hantera. Här hade ett bredare perspektiv behövts. Å andra sidan menar jag att kommitténs fokus på likvärdighet, uppföljning och kunskapsstyrning kommer att främja ett tydliggörande av dessa frågor vilket också påpekas bl.a. i kapitel 9 om konsekvensbedömningar. – När det gäller det långsiktiga ekonomiska utrymmet som kortfattat berörs inledningsvis har kommittén inte gjort någon egenanalys utan åberopar huvudsakligen långtidsutredningar. Det är farligt att ödesmättat inta en alltför pessimistisk hållning i förhållande till möjligheten av en offentlig välfärdsservice. Det har varit vanligt att under det senare decenniet mötas av negativa profetior om välfärdens statsfinansiella förutsättningar som inte alls besannats. Dessutom ger prognosernas långsiktiga bedömningar en bild med god tillväxt och starkt stegrade disponibla inkomster även om mycket återstår att göra när det gäller analys av produktivitetsutveckling inte minst inom den offentliga sektorn. I själva verket handlar det snarare om fördelning av resurserna mellan privat och offentlig konsumtion och fördelning mellan olika hushåll vilket i grunden är en fråga om likvärdighet och jämlikhet mellan människor, d.v.s. en fråga om politiska prioriteringar. Det finns enligt min mening en alltför pessimistisk och defensiv grundsyn i betänkandets utgångspunkter. Detta sagt i fullt medvetande om den kommande demografiska tyngden som inte minst har allvarliga regionala dimensioner. Effektiva innovationssystem, ökad förvärvsfrekvens, och reformer i skatte- och socialförsäkrings- 22. systemen kan skapa goda finansieringsmöjligheter för en jämlik välfärd. Det handlar om maktförhållanden och politiska val som inte kommittén berör. – Direktiven uppmärksammar frågan om olika driftsformer med bolagisering och marknadslösningar av olika slag. Här finns en rad frågor i gränssnittet mellan det privata och offentliga som borde uppmärksammas men som kommittén tyvärr inte ägnat uppmärksamhet åt. Det kan handla om styrning, samordning ,insyn, ansvarsutkrävande liksom om valfrihet, effektivitet och hur skattemedel utnyttjas. Enligt min mening är det en påtagligbrist att dessa frågor inte analyserats noga alldeles oavsett inställning till olika huvudmannaskap. Privatisering och marknads lösningar i kombination med större ekonomiska klyftor mellan medborgarna ger dessutom upphov till drivkrafter som skapar ojämlikhet i praktiken även när det gäller välfärdsnivåer. – En viktig ingrediens i samhällsorganisationen är vad som iblandkallas den sociala ekonomin eller den ideella sektorn. Här utförsmycket arbete till det gemensammas bästa – ofta i samverkan med offentliga organ. Det finns många olika kategorier men inte sällan utnyttjas brukarnas egna initiativ. Här dras nytta av mycken energi, kreativitet och arbetsförmåga. Ofta kan okonventionella lösningar som bryter gränser finnas inom detta område. Inte minst på landsbygden finns många exempel på viktiga utvecklingsinsatser som kompletterar kommunala initiativ. Betydande insatser av stor ekonomisk betydelse inom exempelvis välfärdsområdet utförs i form av entreprenader. Även kvinnojourernas viktiga roll och de kommunala organens ansvar är av betydelse i sammanhanget. Det reser många frågor om demokratisktansvarsutkrävande och likvärdighet och berör kvalitetssäkring, uppföljning, samordning och styrning samtidigt som det gäller att bibehålla denna sektors fria medborgarkaraktär. Enligt min mening borde detta slag av verksamhet och dess strukturella förhållande till den politiskt bestämda offentliga sektorns uppgifter, beslut och ansvar ha uppmärksammats av kommittén, vilket tyvärr inte alls skett. Kommitténs begrepp medskapande kunde ha givits en tydligare innebörd i och med detta – utöver en aktiv patientroll som nu betonas. – Alltmer utvecklas kring Sveriges gränser med skilda grannländer transnationella regioner med en växande gemensam arbets-, bostads- och servicemarknad. Människor i dessa områden möter en serie rättsliga, skattemässiga och välfärdsrelaterade problem som uppenbarligen är av institutionell och strukturell art. Frågan om vad som är kommunala, regionala eller nationella samordningsuppgifter borde snarast klaras ut. Jag menar att det hade varit en viktig uppgift för kommittén att reda ut och lämna förslag till lösning av dessa problem – något som tyvärr inte realiserades. – Tilläggsdirektivet uppmärksammar särskilt frågan om myndighetsstrukturen som ju är av stor betydelse för en effektiv styrning utan att hamna i onödiga suboptimerings- och sektoriseringsproblem. Inte minst för kunskapsstyrningen är avvägningen mellan stabsresurser inom Regeringskansliet och kunskapsgenererandemyndigheter viktiga. Likaså är det viktigt att reda ut den arsenal av utvärderings- och revisionsorgan som det offentliga förfogar över, liksom hur ombudsmannainstitutionerna skall organiseras. Det är beklagligt att kommittén inte hade utrymme att fullfölja sin analys av dessa frågor. Regeringens hantering av vissa myndighetsfrågor i den senaste budgetpropositionen och initiativ kring styrningen av universiteten lämnar mycket i övrigt att önska enligt min mening. Nu görs en separat översyn av myndighetsstrukturen. Jag menar att det hade varit värdefullt att integrera analysen i kommitténs förslag om statlig styrning. – Enligt min mening hade det varit befogat med en utförligare diskussion av ansvarsbegreppets olika dimensioner och förhållandet mellan politik och tjänstemannaroll i den alltmer professionaliserade förvaltningen. I många praktiska fall är det oklarhet i dessa avseenden som för medborgaren utgör ett problem. Inte minst i alla de fall när man upplever sig ha hamnat mellanstolarna. Flera av kommitténs förslag främjar en ökad tydlighet men det skulle ha bidragit till klarhet om analysen inledningsvis mer ingående kunde ha problematiserat analysen med exempel från skilda samhällsområden. Erfarenheterna från processen att institutionellt hantera trängselskatterna i Stockholm synliggör också flera slags strukturella problem som naturligen borde ha analyserats av kommittén – även om det också krävs konstitutionella överväganden i detta sammanhang. – Kommitténs uppgift är att beakta strukturella frågor. I realiteten är det inte alltid så lätt att dra en skarp gräns i dessa komplexapolitiska sammanhang. Frågor om huvudmannaskap och privatiseringar inom vården illustrerar detta liksom allmännyttans ställning inom bostadspolitiken. Materiell politik har strukturella effekter med avseende på välfärdsfördelning och möjligheter att demokratiskt styra samhället. Likaså är frågan om det offentliga åtagandets omfång och tillgängliga finansiella resurser av stor betydelse. Även om det inte ryms inom kommitténs uppdrag menar jag att exempelvis frågan om att tillförsäkra regionkommunerna ekonomiska resurser för att kunna spela den dynamiska roll i utvecklingsarbetet är helt central för kommitténs målsättningar om utvecklingskraft. Här kan nyapolitiska initiativ efterlysas. 23. Avslutande kommentarer Det är givet att ett utredningsarbete av detta slag har ställt krav på betydande engagemang och aktivitet hos deltagarna. Förutom alla övriga begränsningar har min förmåga att bidra starkt reducerats på grund av sjukdom under det senaste året vilket negativt påverkat mina insatser inklusive utformandet av detta yttrande. Jag har därför under denna period koncentrerat mig på huvud punkterna i kommitténs förslag och delvis fått lämna alternativa infallsvinklar och formuleringsfrågor åt sidan. Att jag ändå kvarstått som ledamot i denna situation har inte minst berott på den generositet och uppmuntran som mött mig från kommitténs sida. Det har medfört att jag trots allt tycker mig ha haft goda möjligheter att konstruktivt delta i arbetet och påverka resultatet. Fördetta vill jag uttrycka mitt varma tack till alla berörda. Hans Andersson (v) ledamot av Ansvarskommittén 24.