I ett läge när de politiska partierna till höger om oss (inklusive Socialdemokraterna) alltmer börjar liknar varandra och det endast är nyansskillnader de emellan är det viktigt att vi i Vänsterpartiet, förutom vår kritiska roll, även faktiskt redovisar för vår politik och pekar på vad som faktiskt skiljer oss från övriga partier.

Endast genom att försöka nå ut till människor med vår budskap kan vi hoppas  på att vara med och påverka utvecklingen i samhället. Självfallet skall vi inte sluta upp med vår kritik av högern men för att bli trovärdiga måste vi även tala om vad vi vill. Jag har tänkt på att vi kunde ha en serie av insändare och debattartiklar där vi redovisar Vänsterns inställning i olika frågor och där vi skiljer oss från övriga partier. Det kan röra sig om utrikespolitik, sjukvård, skolan, näringslivspolitiken mm. Jag har skrivit en inledande debattartikel och skickat in till KK.

  I en krönika skriver förre kommunalrådet Jan Larsson om hur våra politiska partier alltmer börjar likna varandra och att vi är på väg mot något som liknar ett två-parti system. Jag delar de farhågorna och ser det som ett hot mot demokratin i Sverige att gränserna mellan partierna håller på att suddas ut. I ett läge där de flesta partierna i opinionsundersökningar pendlar mellan 4,5 och 6,5% med undantag för Socialdemokraterna och Moderaterna så är risken uppenbar att människor känner att det finns inga alternativ att välja på. Nu när även Miljöpartiet har gett upp sin kritiska hållning till EU så minskar ytterliggare alternativen. Jan Larsson talar om mittfåran som partierna har rört sig mot. Jag skulle snarare vilja påstå att förflyttningen har skett högerut. Socialdemokraterna har anammat delar av borgarnas politik, Centerpartiet idag under ledning av Maud Olofsson och Stureplanscentern kan betraktas som ett rent högerparti, Folkpartiet har tappat sin socialliberala själ och Moderaterna påstår sig vara det nya arbetarpartiet men bedriver i praktiken samma gamla högerpolitik. Den politiska kartan framstår som ganska blek och enhetlig.  

Förslaget till EUs nya grundlag, det såkallade Lissabon fördraget, är ett annat exempel där samtliga partier utom vi i Vänsterpartiet verkar vara överens om att urholka den svenska demokratin och arbetsmarknadsmodellen och ge Bryssel vetorätt över svensk lagstiftning. Där anser vi att Svenska folket, genom en folkomröstning, skall avgöra frågan. Med tanke på hur det gick i EMU omröstningen så förstår jag att fördrags ivrarna är kallsinniga till förslaget.  

Med anledning av detta är det därför viktigt att väljarna kan se skillnader mellan partierna. Att vara överens partierna emellan i olika frågor är bra, men det är viktigt att de ideologiska skillnaderna tydliggörs så att det inte råder tveksamheter om vad för slags politik man egentligen lägger sin röst på. För Vänsterpartiets del gäller det att vi fortsätter att tydligt tala om var vi står politiskt och ideologiskt. Hur andra partier väljer att göra är upp till de men för demokratins skull är det viktigt, och som Jan Larsson påpekar, risken för att ytterlighetspartier dyker upp och rider på människors missnöje är stor. 

Tony Rosendahl
Ordförande Vänsterpartiet i Katrineholm

Om ni har uppslag till artiklar eller insändare så hör av er. Vi kan hjälpas åt med skrivningen. Ju fler som kan vara med och bidra till att föra ut vår politik desto bättre.

Jag skrev även en insändare som jag har skickat till samtliga större tidningar i Sörmland och som handlar om vårdval Stockholm. Jag såg att Folket redan har publicerat den.

  Har höginkomsttagare större vårdbehov än andra? 

Jag läste med intresse en artikel som Svenska Dagbladet, en ledande borgerlig tidning, har skrivit om vårdvalet i Stockholm och där man går hårt åt den nya reformen. Vårdval Stockholm som infördes vid årsskiftet handlar i korthet om att den vårdgivare som söker och får tillstånd från landstinget har rätt att välja var de vill öppna en ny mottagning.

Enligt SCB som har tagit fram statistiken så visar det sig att 25 av 38 nya mottagningar öppnar i områden där inkomsten ligger över genomsnittet i Stockholm. Samtidigt sker 23 av 27 sammanslagningar och förändringar i områden där inkomsterna ligger under genomsnittet i Stockholm. Landstingets egna prognoser visar ett ökande vårdbehov i kranskommunerna i framförallt södra delen av länet pga en åldrande befolkning men endast 5 av 38 nya etableringar ligger i dessa områden. Konsekvensen av detta blir naturligtvis att människor med lägre inkomster får längre till, och mindre tillgång till vård, samtidigt som tillgängligheten och valmöjligheten ökar för höginkomsttagare.

Filippa Reinfeldt, Fredrick Reinfeldts fru tillika sjukvårdslandstingsråd kommenterar det hela med "Vi tittar inte på medelinkomster, vi tittat på vårdbehov". Sen när blev vårdbehovet större hos höginkomsttagare? Jag har visserligen hört att man inte blir lyckligare med pengar men att man skulle vara sjukare?

Naturligtvis handlar inte det här om att vare sig förbättra vården eller göra den mer tillgänglig för alla. Det är en ideologisk fråga föranledd av borgarnas ogillande av den offentliga sektorn och ett led i ett systemskifte som syftar till att rasera den sociala tryggheten som det har tagit lång tid att bygga upp och som slutar med att pengarna får styra vem som får god tillgång till vård. 

Tony Rosendahl
Ordförande Vänsterpartiet i Katrineholm

Uppdaterades: 10 mar 2008